Nollvelltävling 2015 – Tolv sjalar

Novellen deltar i Nära bebis novelltävling 2015. Temat är nära barn och nära föräldraskap. För att rösta på novellen dela denna sida med hjälp av Facebook-ikonen som du hittar vid novellens slut. Den novell med flest delningar innan onsdag 26 augusti 22:00 blir vinnare av Nära bebis novelltävlig 2015. Vinnaren får ett presentkort på Knyt an på 400kr.
Läs och rösta på fler noveller

Tolv sjalar

Av Towe Falk

 – Två tusen spänn! Du är ju inte riktig!

Annelie viftade med kontoutdraget framför näsan på mig och jag skämdes. Men den var ju så fin och jag behövde faktiskt en till sjal.

– Tänk om jag åker iväg och Ellen spyr ner den ena, då har jag inget att bära i. Måste ha två.

– Vi har en prima vagn.

Annelie var på många sätt min motsats. Ända sen vi fick Ellen var det hon som tagit hand om blöjbyten och matlagning och det var hon som skötte markservicen, fastän jag visste att hon avskydde det. Själv kunde jag då lägga allt mitt fokus på att amma och jobba med anknytningen. För visst var det ett jobb, ett heltidsjobb. Ellen låg för det mesta och pillade i min fläta och var nöjd, och jag hade skaffat en bärsjal för att kunna ha henne med mig när jag åkte till stallet och när jag var ute med hundarna. Hon hade tyckt illa om vagnen från första början och det hade inte blivit av att jag vant henne med den heller eftersom hon låg så bra i sjalen. Annelie tyckte nog att jag skämde bort henne och även om vi inte grälade verbalt så fanns det i det hela en underliggande konflikt som hotade att pyra ut.

Min vana trogen, när jag kände att det började osa katt, smet jag hemifrån och gömde mig och Ellen i stallet hos ponnyerna. Annelie och jag hade träffats genom hästarna, hon som stalltjej och jag som snorig och bortskämd hästägardotter. Vi var överens om att vi skulle ha kvar två av ponnyerna och så fick det bli som det blev med de stora. Hästar hade alltid varit en naturlig del av vår relation och så ville vi också att det skulle fortsätta vara så att Ellen fick växa upp med hästar.

Jag var ingen ekonomisk person, inte alls. Hade dyra sadlar som jag i stort sett aldrig använde, men som jag såg till att ha välsmorda och fina av den händelse att jag skulle få för mig att rida en sväng. Annelie bromsade mig ganska ofta och jag lät henne hållas. Hon levde snålt och hade nog inte haft det så fett i sin ungdom. Hade slavat omkring på travbanorna och skottat skit. Det var hennes förtjänst att vi inte hade engångsblöjor till Ellen. Hon ville värna om barnet och miljön sa hon. Själv tyckte jag att det var meckigt att hålla på och tvätta hela tiden. Annelie mixade ihop barnmat och frös in, hon lät Ellen prova vår mat och hon var en mycket medveten mamma. Jag tänkte ofta på henne som den präktiga av oss. Som en snusförnuftig Spara. Hon betraktade mig antagligen som en Slösa. Jag hade fastnat för bärsjalandet redan medan jag väntade Ellen och Annelie hade inte misstyckt när jag köpt en begagnad sjal på loppis. På begagnat-marknaden fanns det en uppsjö och jag lärde mig snabbt hur det funkade med olika knytningar och positioner. Jag hade smugit iväg till en mamma i grannskapet som skrivit att hon sålde en ringsjal och för en hundring hade den blivit min. När så flickan var född hade Annelie ändå propsat på en vagn så vi skulle kunna gå på promenader med föräldragruppen och jag hade klickat hem en, som alltså nu stod och samlade damm i vårt garage.

Telefonen ringde och jag svarade utan att se efter vem det var.

– Vi måste prata om det här, Jenny. Gör klart i stallet, lägg om såret på Staren och kom hem sen.

Det fanns inget utrymme för invändningar. Jag borstade den olyckliga ponnyn som var ordinerad vila, bandagerade och skottade rent åt honom. Allt med Ellen fridfullt snusande i sjalen. Jag hade en stallsjal så jag inte skulle behöva fördärva någon av de finare, och den gav lagom mycket stadga åt henne.

– Hur många sjalar har du egentligen köpt?!

Annelie stod med händerna i sidorna när vi kom upp på farstubron. Hundarna kom farande och lika glada som de var över att se mig, lika sammanbiten stod hon där, kvinnan jag älskade.

– Okej att du är en osedvanligt bortskämd människa, att du fått allt du pekat på och blabla, fräste hon, men du kan inte sitta och klicka hem dyra tygtrasor som om de vore slit-och-slänggrejor. Hur många har du?

– Lugn, försökte jag, Ellen sover.

– Jag tänker inte vara lugn längre, röt hon.

– Ända sen vi träffades har du lyxshoppat och det har gått bra så länge du haft en stadig inkomst. Men vet du hur mycket du får in i föräldrapeng? Åtta jävla tusen i månaden! Det ska räcka till så mycket mer än…

– Va?

Jag kunde inte tro mina öron. Åtta tusen, det var ju ingenting.

– Om du inte var så jäkla naiv hela tiden och om du visste att din timanställning inte gav mer föräldrapeng än såhär, då hade jag nog blivit ännu argare. Men du är lika söt som du är korkad, sa Annelie i en något mjukare ton.

– Du får sälja av. Det är trots allt tolv sjalar här som du inte behöver. Välj! Två stannar. Resten säljer du.

– Vagnen då? Den kostade i alla fall fem tusen, försökte jag.

– Det här handlar inte om vagnen, det handlar om att du, min lilla lyxhustru, måste sluta tro att vi är rika. Jag har ett långtidsvikariat inom vården, inte ens fast anställning, och du slavar i en snofsig klädbutik. Vi hyr ett hus, vi har två hästar och en unge. Du måste inse att det finns en gräns!

– Än du då?

– Jag? Jag snålar allt jag kan för att slippa sätta oss i nån skuldfälla!

Jag hade dåligt samvete i ungefär en kvart. Jag gillade inte att anklaga Annelie, men det kändes så ynkligt att vara den sämre av oss. Jag blängde på sjalarna som hon slängt i trappan när hon tog med sig Ellen in för att mata henne. Jag började plocka med dem, den ena mjukare än den andra. Det låg flera oanvända sjalar här. Jag måste tänka rationellt och taktiskt. Vilken skulle passa bäst och vilken kunde avvaras? Avlastning, färg, material. Behövde jag inte en mjukis och jag hade ju faktiskt tänkt sälja de två dyrgriparna ändå…

– Får jag åtminstone provknyta med dem innan jag bestämmer mig?

Läs och rösta på fler noveller