Novelltävling 2015 – Vägen tillbaka

Novellen deltog i Nära bebis novelltävling 2015. Temat var nära barn och nära föräldraskap. 

Vägen tillbaka

Towe Falk

Låt mig få berätta min historia för dig. Den har funnits med mig i flera år och jag bär märken av den än. Jag heter Frida och är konstnär. Jag har familj och jag arbetar. Mina motiv har förändrats och de bilder jag skapar bär också spår av det som hände där under vårvintern.

Det var inte såhär det skulle kännas. Jag skulle vara glad och lycklig och leva i bebisbubblan tillsammans med både barn och sambo. Inte ligga här och hulka tills ögonen sved. Inte bäva för amningen eftersom eftervärkarna fortfarande var så kraftiga att jag ville kräkas och eftersom all kvarvarande energi och lust rann ut med bröstmjölken. Den lille kunde inte hjälpa det och jag försökte verkligen njuta, men allt jag kände var en stor tomhet. Jag gick på autopilot och visste inte mer än att jag måste göra allt för att min lilla nyföding skulle känna sig välkommen i vår familj. Emil lagade maten och såg till att hemmet fungerade hjälpligt, men jag såg hans blickar som fladdrade oroligt och jag förstod att han heller inte kunde slappna av, trots att jag ljög och sa att allt var bra.

Två veckor efter nedkomst hade den lille fortfarande inget namn utan låg i min famn, rynkig och hjälplös och såg lika olycklig ut som jag kände mig. Emil ville helst vara hemma men hans jobb kunde inte avvara honom och eftersom han hade utlandsansvar och allt vad de nu gett honom för arbetsuppgifter gick han tillbaka efter de tio dagarna han begärt ledigt. Jag stirrade på tv:n och program efter program flimrade förbi utan att jag visste när det ena tog slut och det andra började. Jag noterade med förvåning att det droppade snö från taket en morgon när den lille äntligen somnat om efter att ha gråtit i en halv evighet trots att jag vyssjat och hyssjat och det var den lilla och till synes obetydliga detaljen som fick mig att lyfta telefonen och ringa BVC.

– Jag måste nog prata med någon, lyckades jag gråta in på telefonsvararen och nästa gång det var invägning stack den vänliga och stillsamma sköterskan en lapp med ett telefonnummer på.

– Om Karin inte ringt dig innan onsdag så får du ringa och jaga på henne, sa hon medan hon fyllde i längd och vikt i hälsojournalen.

– Pojken växer som han ska och du gör allt rätt, Frida, men du ska orka med också. Det var bra att du ringde.

Jag skickade ett sms till Märta, hade väl dåligt samvete för de senaste obesvarade meddelandena och ville inte oroa henne mer än jag redan gjort. ”Mår skit. Ska träffa kurator. Vad gör jag?”

– Jag vill inte tränga mig på, Frida, sa Märta när hon blivit insläppt av Emil senare samma dag.

– Men jag har en grej du ska låna av mig, och det är inte förhandlingsbart. Lova mig att du provar den.

– Va?

– Den hjälpte mig när Oline var nyfödd och jag måste få vardagen att funka med Stina och Totte jobbade, sa hon och sträckte fram ett tygbylte.

– Vad ska jag med det här till?

– Det är en bärsjal. Bara knyt på dig den och sätt lillen i den, sen ska du bara fokusera på dig och pojken, inget annat.

Väntrummet var målat i beige och brunt och det hängde stora tygstycken från taket och ner. Jag vaggade lillen i babyskyddet och kände hjärtat dunka i hela kroppen. Det hade tagit emot att klä oss och åka till Karin som var kurator och som bokat in mötet utan vidare. Hon hade en vänlig röst som stämde överens med den försiktiga kvinna som kom och mötte oss och visade in oss i ett rum. Jag berättade kortfattat hur jag mådde och hon lyssnade.

– Skulle du själv säga att du är deprimerad?

– Vet inte.

– Jag tycker att du ska ge bärsjalen en chans, sa hon och gav mig en post-it med ny tid.

Jag bar lillen i famnen och kände mig som världens sämsta förälder. Hur kunde jag ha fått ett barn, jag som inte förtjänade det? Jag som inte ens kunde sköta mitt hem utan bara lät det förfalla. Mina tankar blev destruktiva och i ett försök att göra något annat än att älta googlade jag ”bärsjal” och hittade en instruktionssida. Jag la lillen vid bröstet medan jag läste och försökte förstå hur ett fem meter långt tyg skulle hjälpa mig.

Det var inte enkelt att knyta, men när lillen förnöjt la huvudet tillrätta mot min kropp och blev stilla kände jag mig nöjd. Jag fick händerna fria och kunde efter några försök till och med sätta mig med färger och kol framför staffliet, och genast kände jag hur jag saknat det, fastän jag inte kunnat förmå mig till det på flera månader.

Dagarna flöt inte längre samman i det gytter av ledsamhet och likgiltighet som vintern präglats av. Jag bar lillen varje dag och blev bättre på att tyda hans signaler. Visste vilken grimas som betydde hunger och vilken som föregick blöjbyte. Emil vakade fortfarande över oss och såg till att jag inte svalt. En kväll när jag lagt mig och den lille låg som en ostkrok runt bröstet, snusande och mätt, satte han sig på sängkanten.

– Hur är det med dig? Egentligen alltså.

– Bra, svarade jag reflexmässigt, och jag kände hur tårarna brände i ögonen.

– Jag tror inte på dig, älskling.

Han klappade mig över ryggen.

– Det är bättre nu, det är det faktiskt. Jag vill fortfarande dö när jag ammar, men det känns bättre.

– Jag pratade med Märta idag, sa han mjukt.

– Berättade att det lyser om dig när du har lillen i sjalen, att du orkar fixa och dona och är mer med, mer närvarande. Hon sa att hon anade det.

Jag log trött och kinderna spände av ovana. Emil la sig bakom mig och så låg vi stilla och lyssnade på varandras andetag.

***

– Hur mår du idag, Frida?

Karin satt vid bordet och ritade små prickar i sitt kollegieblock medan jag pratade. Orden flöt fritt och lillen satt i min famn och tittade förundrat på sina händer.

– Vi har till och med gått ut på promenad, sa jag och Karin höjde på ögonbrynen.

– Det måste ha känts behagligt.

– Ja, det var fint. Och jag har börjat måla igen.

Nu trodde jag att ögonbrynen skulle slå i taket.

– För två månader sedan hade du inte orkat det, och nu har du lyckats. Hur känns det?

– Konstigt men bra. Bra att kunna ha honom nära och veta att jag ändå kan fokusera på det jag vill.

Vi tittade på en filmsekvens om anknytning och Karin avslutade med en kort föreläsning.

– Kom nu ihåg att du får tillåta dig att må dåligt, att du inte är en dålig förälder bara för att du mår sämre vissa dagar. Ditt barn behöver dig men han är väldigt förlåtande eftersom du ger honom all den närhet och kärlek han behöver. Allt du gör har ett pris och om du måste betala dyrt är det kanske inte värt det. Tänk på det.

Jag åkte på vinst och förlust hem till Märta efteråt. Hon var ute i trädgården med Oline i en sele på ryggen och Stina satt i sandlådan. Jag gick rakt på sak.

– Hur visste du att sjalen skulle hjälpa mig?

– Jag är väl proffs, flinade hon medan sekatören friserade syrenbuskarna och bladen yrde.

– Kaffe?

Barnen stojade omkring och strödde smulor av mariekex omkring sig medan jag och Märta slog oss ner på deras altan.

– Jag levde på adrenalin när Stina var nyfödd och kände aldrig av någon ångest, men den kom krypande redan när jag väntade Oline och då fick jag tips om att skaffa sjal för att förbättra anknytningen och för att orka med. Anade att det skulle kunna hjälpa dig också.

– Tack.

– Du behöver inte tacka, Frida.

Att vissa dagar fortfarande var rent katastrofala fick jag förstå och det var inget som vare sig sjalen eller kuratorbesöken kunde göra något åt. Men lillen växte och fick sitt namn och när sommaren äntligen kom ställde jag ut staffliet på uteplatsen och medan stilleben och landskap växte fram under penseln började den kraft jag saknat återvända.

– Jag tycker inte att jag är deprimerad, hörde jag mig själv säga till Karin och det förvånade mig att jag sa det.

– Vet du, det tycker inte jag heller, sa hon och log.

– Du har ett enormt ångestpåslag och det är vanligt hos nyblivna föräldrar. Du har lyckats hantera det eftersom du hittat ett sätt att få tid för dig själv och samtidigt skapar en trygg tillvaro för dig och den lille. Att du kommit så långt att du kan konstatera hur du mår är bra, och du måste fortsätta göra sånt du mår bra av. Tillåt dig själv att vara orolig och låt dig falla om du måste, men se till att alltid klättra upp igen. Skapa, skapa ur ångesten och ta ut den ur kroppen. Låt barnet vara nära dig och be om hjälp när du behöver.

Jag ska ha min vernissage på biblioteket om ett par veckor. Emil har hjälpt mig rama in tavlorna. Albin, min son, kommer som alltid finnas närmast hjärtat. Märta och flickorna kommer stå bredvid mig. Jag är nervös.


Att bli nedstämd efter förlossningen är ganska vanligt. Om nedstämdheten inte snabbt går över eller vardagen efter ett tag börjar kännas allt för tung kan du ha drabbats av en förlossningsdepression. Depression som nybliven förälder kan drabba både kvinnor och män. Om du upplever att vardagen känns tung prata med er BVC-sköterska för att få kontakt med exempelvis en kurator för samtalsstöd.

Att bära barnet i sjal eller sele gör det lättare att uppfatta och svara på barnets signaler vilket främjar anknytningen mellan dig och ditt barn. När barnet är nära får både du och barnet en bost av hormoner som främjar anknytningen, amningen och välbefinnande. Att bära barnet gör också dina armar fria att göra annat samtidigt som barnet får sitt behov av närhet tillfredsställt.

Läs mer om förlossningsdepression på 1177 Vårdguiden